bolibossan

Nu tittar jag på SVT Forum av den enkla anledningen att det får mig att känna mig vuxen.

Sömnen har den senaste tiden varit en bristvara, vid närmare tanke kanske av förståeliga skäl.

Somnade vid tolvtiden igår och vaknade pigg som en lärka (?) vid halv fem. Låg och vände och vred till klockan sju då jag gav upp och satte igång ett Big Bang-avsnitt. Till Sheldons ljuva stämma slumrade jag äntligen in men endast i en halvtimme.

Rullade ur sängen strax innan åtta, betalade räkningar, bryggde kaffe och drog sen iväg för att handla. Väl hemma satte jag igång bryggaren igen och totalt 3 koppar fick magen snällt ta emot. Innan klockan slog tolv hade jag checkat av ett låååångt bad, Våra bästa år, förberedelserna med smörgåstårtan som ska ätas imorgon och diskat. Kom nu också ihåg att jag var iväg och handlade på morgonen!

Lite plugg efter det och en power nap var ett måste.

Försökte mig på att gosa med Fimpen vilket resulterade i ett långt klösmärke på magen (håll henne på egen risk).

Återigen blev det en sån där vinter a'la Astrid Lindgren ... två månader försent bara, julen är ju över för längesen!

Överallt springer barn med pulkor och skrattar glatt. Endast toddlers och grundskolebarn njuter i sådant här väder. Endast de finner nöjet med att rulla runt i snön, mula sina vänner och bryta armar och ben - de hade ju trots allt kul.

En annan har blivit så pass gammal att en enda snöflinga kan resultera i en veckolång depression som spenderas i sängen med täcket över huvudet. Att ge sig ut med bilen är livsfarligt men nödvändigt. Vill passa på att be om ursäkt till alla med- och mottrafikanter som hamnat bakom mig i detta hala helvete, att jag kör i 30 är inte för att tetas med er utan snarare för att undvika eventuellt dödsfall.

Och temperaturen ska vi bara inte prata om! Att snoret fryser till is så fort man sticker näsan utanför dörren kan jag leva med, men att drabbas av köldskador bara genom att titta ut genom fönstret, då har det banne mig gått för långt!

Vidare till mig och mitt liv. Vad har jag haft för mig den senaste tiden? I ärlighetens namn har jag inte den blekaste. De senaste veckorna känns mest som ett blurr. Visst har vi haft föreläsningar och pluggat en massa, men att berätta vad som hände för två dagar sedan är för mig omöjligt. Minnet sviker totalt. Förmodligen har jag drabbats av någon allvarlig sjukdom. Hypokondriker? Icke! Men risken finns att jag glömmer bort hur man andas och sedan dör av syrebrist...

Och var har jag varit frågar ni er?

Jo jag har varit lite här, lite där.

Den fem veckor långa praktiken tog slut och ett rapportskrivande tog vid.

Det ska inte bli så stort sa lärarna och skickade iväg oss med maningen att vi skulle vara kreativa.

Fem veckor, 36 sidor 22 referenser senare var vi färdiga och läraren kallade vårt arbete imponerande och var glad för att hon fått läsa det.

4 stolta gruppmedlemmar stod sedan i fredags inför sovande halvklass och redovisade som den sista gruppen. Läraren fnissade och nickade instämmande till det vi föreläste.

4 stolta gruppmedlemmar spenderade sedan fredagskvällen med att fira prestationen och ta avsked av varandra då vi nästa vecka börjar ny kurs med nya grupper.

Nja, inte i vanliga fall men efter att ha gått upp tidigt i fem veckor har kropp och sinne vant sig vid de här tiderna.

Jag vet att jag är galen men vad är bättre att få gjort vid den här tiden än lite plugg?

Praktiken är nu över för denna gången.

Dagen till ära var det jag som höll i gympalektionen. Ett antal ungar skötte sig galant och lydde min minsta vink. Sen var det jag som höll ställningarna i omklädningsrummet, så snabbt tror jag aldrig de har duschat och klätt på sig innan.

Under samlingen skrevs namnsdagsbarnets namn på tavlan, barnen ljudade ihop bokstäverna och förstod snabbt att det var jag som hade namnsdag, så många "grattis" har jag aldrig fått innan. Till och med barnen i den andra klassen hade koll på mig och sa grattis på namnsdagen.

När klockan sedan närmade sig två satte separationsångesten in, gjorde mitt bästa för att inte visa detta för barnen alltför mycket men även de verkade lida av den. Det blev ett stort kramkalas och några var nära tårarna, inte minst jag. Känns otroligt konstigt att jag inte ska dit mer och alla barnen har varit så underbara mot en gammal student som student som jag.

Hade hunnit nästan hela vägen hem, skulle bara svänga in till vänster på parkeringsplatsen och för en gångs skull kom det då ut en bil därifrån och störde hela min planering - behöver nämligen ta ut svängarna ordentligt och köra på vänster sida för att komma någorlunda bra in på platsen. Då händer det, de röda lamporna börjar blinka och erfarenheten berättar för mig vad som håller på att hända.

Upp med kopplingen men tydligen för sent, försöker gasa men ingenting händer (nej man hör inte om bilen är på eller inte, speciellt inte när man haft runt 20 skrikande ungar på sig hela dagen). Publiken består av tre karlar. Försöker få i ettans växel och hör snabbt att kopplingen ska ner mer. Upp med handen för att vrida om nyckeln, lyckas få igång vindrutetorkarna. Försöker starta men bilen bara hostar till svar. Kommer på att jag fortfarande rullar så jag bromsar mjukt. Vrider om nyckeln igen och bilen startar, jag gasar rejält för att verka världsvan och kunnig, kör bort och vänder och tillbaka mot parkeringsplatsen. Där står tre karlar och vrålglor. Jag gjorde deras dag i alla fall... 

Slutade vid ett.

Körde hem och tog ett välförtjänt långt varmt bad.

Satte mig sedan med skolarbete och har suttit tills nu, cirkus tre timmar i ett kör. Inte konstigt att axlarna ömmar...

Har inte ätit något sedan frukosten i morse vid halv sju och en lussekatt (med russin då jag inte vågade plocka bort dem framför barnen!) vid tio.

Dags att käka något kanske?

Vaknade vid halv åtta och bestämde mig för att strejka, inte f*n går man upp vid den tiden en lördag!

Vid niotiden gav jag upp och började städa istället. Adventspyntet skall upp och jag var ansvarig för att "mitt" rum blev städat idag.

Hoppade sedan svettig och dan ner i ett varmt bad och lagom till krysset öppnade jag badrumsdörren och klev ut i hallen.

Melodikrysset löstes idag med mor min och det googlades en hel del... Fusk, jag vet!

Studsade ner till bilen för att uträtta de ärenden som är ett måste såhär en helg som till råga på allt ligger i slutet av månaden. Hämta diverse attiraljer och handla, förbannat skönt att ha det gjort nu så man inte behöver tänka på det imorgon.

Någon gubbkör som hängde utanför Systembolaget förgyllde min dag med ljuv julmusik, bland annat stad i ljus och stressen liksom rann av mig och ett tillfredsställande lugn spred sig i kroppen.

På något sätt lyckades jag även få in mina nyinköpta varor i både kyl och frys.

Räkningarna är betalda.

Nu är det bara skolarbeten som kallar ... en lördag!

Igår var VFU-besöket inplanerat. Detta innebär att en lärare från universitetet kom för att observera mig med barnen, ledarskapet och kontakten. Vid 9 skulle farbrorn anlända och av olika anledningar skulle jag själv hålla i morgonsamlingen från 8.20 till 8.45 och sedan ta med mig en grupp barn och göra en observerad aktivitet med dem.

Vid 8.30 kommer farbrorn insnubblande och jag tittar förvånat på honom.

Du skulle ju inte komma förrän 9 stammar jag.

Han ser väldigt förvirrad ut men jag presenterar honom för barnen, berättar vad han gör där och sätter honom vid ett bord.

Inte blev barnen lugnare för att det var en främmande man i rummet, nej då de hoppar upp och ner och pratar i munnen på varandra men tur var väl kanske det då min lärare också fick se hur jag hanterade den situationen. Jag frågade honom om vi ändå skulle ta min planerade aktivitet och han svarade ja. Paniken växte och tanken slog mig att det här inte gick som det skulle och att han inte var nöjd med mig som fröken. Han lugnade mig med att

det här kommer nog inte vara några problem för dig, det jag har sett hittills är jättebra.

Ojojoj.

När vi sedan satt ner och pratade öste han beröm över mig i cirka en halvtimme, sen kom det...

...men... han vände på blocket för att visa vad han hade skrivit.

Jag vet! svarade jag direkt, men skyller på paniken som växt fort i och med att han kom för tidigt vilket jag inte alls varit förberedd på.

Den där skendemokratin man så gärna slänger in för att verka snäll och trevlig, att fråga barnen om man ska fortsätta läsa eller sjunga en sång. Hade turen då barnen svarade ja på mina frågor som egentligen bara accepterade ett svar: ja, annars gör man det man frågade om i alla fall...

De förra praktikperioderna har jag blivit dunderförkyld i slutet på denna veckan.

Den här gången har jag nu börjat känna av en förkylning i mitten på tredje veckan. Bättre sent än aldrig .. eller?

Men inte har vi råd att vara sjuka. Vi får en "gratis" sjukdag, är vi hemma mer får vi ta igen den tiden. Så så länge jag kan andas någorlunda och kan ta mig ur sängen infinner jag mig på min plats!

Inte känns det bättre av att det är svinkallt ute, och till råga på allt så blåser det!

Imorgon är det upp till bevis, ska då visa vad jag går för och det får bära eller brista... Förhoppningsvis påverkar inte detta nattens sömn, som jag så väl behöver!

...ännu bättre på danska:

Då bilen den sista tiden tagits ut på långrundor för att rastas har vi nu börjat lära känna varandra.

I slutet av veckan kände jag att pärlan inte var helt 100, framför allt vänster bakdäck och höger framdäck kändes lite udda.

Tog hjälp av min vän A som konstaterade att tre däck var lösa.

Du får inte köra en meter innan du skruvat fast däcken! blev domen.

Som tur är tog han även på sig att skruva fast däcken senare idag.

Bortskämd?

Jag?

...att vara nybadad och påklädd redan innan förmiddagen tar över morgonen.

Melodikrysset snart och detta firar vi med en kopp kaffe!