Besöket
Igår var VFU-besöket inplanerat. Detta innebär att en lärare från universitetet kom för att observera mig med barnen, ledarskapet och kontakten. Vid 9 skulle farbrorn anlända och av olika anledningar skulle jag själv hålla i morgonsamlingen från 8.20 till 8.45 och sedan ta med mig en grupp barn och göra en observerad aktivitet med dem.
Vid 8.30 kommer farbrorn insnubblande och jag tittar förvånat på honom.
Du skulle ju inte komma förrän 9 stammar jag.
Han ser väldigt förvirrad ut men jag presenterar honom för barnen, berättar vad han gör där och sätter honom vid ett bord.
Inte blev barnen lugnare för att det var en främmande man i rummet, nej då de hoppar upp och ner och pratar i munnen på varandra men tur var väl kanske det då min lärare också fick se hur jag hanterade den situationen. Jag frågade honom om vi ändå skulle ta min planerade aktivitet och han svarade ja. Paniken växte och tanken slog mig att det här inte gick som det skulle och att han inte var nöjd med mig som fröken. Han lugnade mig med att
det här kommer nog inte vara några problem för dig, det jag har sett hittills är jättebra.
Ojojoj.
När vi sedan satt ner och pratade öste han beröm över mig i cirka en halvtimme, sen kom det...
...men... han vände på blocket för att visa vad han hade skrivit.
Jag vet! svarade jag direkt, men skyller på paniken som växt fort i och med att han kom för tidigt vilket jag inte alls varit förberedd på.
Den där skendemokratin man så gärna slänger in för att verka snäll och trevlig, att fråga barnen om man ska fortsätta läsa eller sjunga en sång. Hade turen då barnen svarade ja på mina frågor som egentligen bara accepterade ett svar: ja, annars gör man det man frågade om i alla fall...
Vid 8.30 kommer farbrorn insnubblande och jag tittar förvånat på honom.
Du skulle ju inte komma förrän 9 stammar jag.
Han ser väldigt förvirrad ut men jag presenterar honom för barnen, berättar vad han gör där och sätter honom vid ett bord.
Inte blev barnen lugnare för att det var en främmande man i rummet, nej då de hoppar upp och ner och pratar i munnen på varandra men tur var väl kanske det då min lärare också fick se hur jag hanterade den situationen. Jag frågade honom om vi ändå skulle ta min planerade aktivitet och han svarade ja. Paniken växte och tanken slog mig att det här inte gick som det skulle och att han inte var nöjd med mig som fröken. Han lugnade mig med att
det här kommer nog inte vara några problem för dig, det jag har sett hittills är jättebra.
Ojojoj.
När vi sedan satt ner och pratade öste han beröm över mig i cirka en halvtimme, sen kom det...
...men... han vände på blocket för att visa vad han hade skrivit.
Jag vet! svarade jag direkt, men skyller på paniken som växt fort i och med att han kom för tidigt vilket jag inte alls varit förberedd på.
Den där skendemokratin man så gärna slänger in för att verka snäll och trevlig, att fråga barnen om man ska fortsätta läsa eller sjunga en sång. Hade turen då barnen svarade ja på mina frågor som egentligen bara accepterade ett svar: ja, annars gör man det man frågade om i alla fall...
Kommentarer
Trackback
