Talet
Nervositeten växte sig större och större ju mer klockan blev. När jag till slut satt i klassrummet var jag illamående.
Jag var på plats nummer 11 att tala.
När det till slut var min tur trodde jag inte att mina ben skulle bära mig, men jag gick fram och försökte att inte prata för snabbt och att titta på alla lyssnarna. Jag fick dessutom göra lite ändringar i talet samtidigt som jag höll det. Inledningen var innan inte den bästa och avslutningen var näst intill obefintig.
Sen skulle resten av klassen utvärdera mitt tal och jag tappade bokstavligt talat hakan.
Jag pratade lugnt, jag hade en bekväm röst, jag pratade varierat i olika tonlägen och jag hade bra kontakt med publiken.
Va, va,va?
Tydligen så märkte de inte av min nervositet alls.
Jag förstår inte!
Var jag inte ens lite poffig?
Jag var på plats nummer 11 att tala.
När det till slut var min tur trodde jag inte att mina ben skulle bära mig, men jag gick fram och försökte att inte prata för snabbt och att titta på alla lyssnarna. Jag fick dessutom göra lite ändringar i talet samtidigt som jag höll det. Inledningen var innan inte den bästa och avslutningen var näst intill obefintig.
Sen skulle resten av klassen utvärdera mitt tal och jag tappade bokstavligt talat hakan.
Jag pratade lugnt, jag hade en bekväm röst, jag pratade varierat i olika tonlägen och jag hade bra kontakt med publiken.
Va, va,va?
Tydligen så märkte de inte av min nervositet alls.
Jag förstår inte!
Var jag inte ens lite poffig?
Kommentarer
Postat av: Lena
I'm so proud of you my dear!! :D
Postat av: Syster Yster
Jag har aldrig gillat det heller men vår lärare sa en bra sak:
- "Gillar du inte att stå inför klassen att prata så tänk på att de allra flesta i klassen känner precis likadant."
Helt plötsligt kändes det nästan som "piece of cake" att stå inför klassen. Vi hade redovisning i måndags och jag var knappt nervös alls :-)
Trackback
