Fredagen
Vaknade i ottan, halv 7 närmare bestämt och fick tiden att gå fort på något sätt - att min oroliga mage tog upp en del tid går inte att förneka... Hoppade in och tog en långdusch och helt plötsligt var klockan halv 9 och tidsbristen var ett faktum.
Pinglade ner till körskolan där körskolläraren iväntades. Efter en stunds väntande undrade receptionisten vem jag väntade på.
Har vi inte ringt till dig? Han är sjuk idag.
Började nu kallsvettas.
Va?! Nej det är ingen som ringt mig!
Vad heter du?
Han letar en stund vid datorn och frågar sedan när jag skulle köra.
Jag har uppkörninen vid 10.15.
Jaha, men då så. Du ska köra dit med någon annan.
Tackar så hemskt mycket för att han satte mina redan oroliga nerver i ytterligare darrning.
Strax kom i alla fall tjejen jag skulle köra dit med. Hon gjorde allt hon kunde för att lugna ner mig och sa att det säkert skulle gå bra. Vi parkerade vid Trafikverket och inväntade herrn jag skulle köra upp med.
Plötsligt sa fröken körskollärare lycka till och försvann som ett skott. En herre stack in huvudet i bilen och med ett pojkaktigt leende sa han hej.
Första känslan var att här har jag halva inne så detta kommer att gå bra. Och oh, vad rätt jag hade. Personkemin stämde och vi pratade om allt mellan himmel och jord under hela körningen.
Han hoppade in och stängde dörren vilket betydde att jag inte skulle behöva göra en yttre kontroll (lysen) eller kolla i motorhuven - det sistnämnda var jag väldigt tacksam för att jag slapp.
Han gick igenom vad vi skulle göra och jag fick ge honom min autograf.
Jaha, idag är det ju lite konstigt väder så vi ska bara kolla så att vindrutetorkarna fram och bak fungerar.
De där fram har jag ju koll på men hur f*n sätter man på de där bak?
Det går inte dra spaken åt något annat håll? pikar herrn.
Jo, men då sätter jag ju på spruten...
Prova.
Kände mig mer eller mindre ganska klantig men han verkade mest road.
Sedan bar det av.
Kör hem. blev jag instruerad och detta klarade jag självklart utan problem, dock med några svordomar över andra trafikanter.
Efter detta ville han kolla min förmåga att parkera.
Min gamel körskollärares uppmaning ekade i huvudet på mig: Om du blir tillsagd att göra en valfri parkering, välj en där du kan köra in och inte en där du backar in - gör det lätt för dig.
Självklart fanns det då ingen som jag kunde köra rakt in på utan jag fick välja en som jag fick backa in på. Ratade en som jag tyckte var för liten och valde nästa istället - vilket herrn berömde mig för. Efter första inbackningen var marginalen till bilen till höger inte så stor.
Vi får nog rätta till bilen så att du också kommer ut, eftersom jag är så snäll. fjäskade jag lite fint.
Herrn skrattade lite och tackade.
Efter andra inbackningen hamnade jag perfekt och vi fortsatte mot Ölandsleden. Här vill jag passa på att tacka alla som höll sig borta från den så att jag utan problem kom ut där.
Sedan ut på motorvägen där en vänlig själ körde med släp så att jag fick imponera lite med en omkörning (en perfekt sådan).
Av motorvägen, på motorvägen igen och blev sedan instruerad en avfart. Plötsligt fick en bortkommen förare för sig att köra på motorvägen och verkade väldigt osäker så jag bytte fil. Med total fokus på den bortkomna bilen missade jag den stundande avfarten.
Rackarns, vi får nog backa.
Denna humorn var tydligen populär då herrn återigen skrattade åt mig.
Vi tog nästa avfart och vände ner på motorvägen igen så att vi kom till avfarten jag missat.
Och så svänger du vänster i rondellen här framme.
Direkt förstod jag att vi var på väg tillbaka till Trafikverket.
Jaså, vill du inte köra med mig längre? frågar jag försynt.
Jodå, jag skulle kunna tänka mig att köra med dig hela dagen men tyvärr har vi inte tiden.
Parkerade vid målet, stängde av bilen och kände paniken komma.
Herrn tittade ner i sina papper, satte några kryss och sa sedan:
Jaha, då får jag vara den första att gratulera till ditt körkort.
De var nog den finaste meningen jag hört i hela mitt liv. Känslig som man är fylldes ögonen av tårar.
Får jag krama dig? frågade jag herrn och den kramen tog han tacksamt emot.
Fröken körskollärare kom fram till bilen och förstod direkt att jag klarat det. Hon berättade att min körskollärare terroriserat henne med en massa sms och att han beordrat henne att så fort jag var färdig informera henne om hur det gått.
Och vad förväntade han sig, jag är ju ett proffs! ;)
Pinglade ner till körskolan där körskolläraren iväntades. Efter en stunds väntande undrade receptionisten vem jag väntade på.
Har vi inte ringt till dig? Han är sjuk idag.
Började nu kallsvettas.
Va?! Nej det är ingen som ringt mig!
Vad heter du?
Han letar en stund vid datorn och frågar sedan när jag skulle köra.
Jag har uppkörninen vid 10.15.
Jaha, men då så. Du ska köra dit med någon annan.
Tackar så hemskt mycket för att han satte mina redan oroliga nerver i ytterligare darrning.
Strax kom i alla fall tjejen jag skulle köra dit med. Hon gjorde allt hon kunde för att lugna ner mig och sa att det säkert skulle gå bra. Vi parkerade vid Trafikverket och inväntade herrn jag skulle köra upp med.
Plötsligt sa fröken körskollärare lycka till och försvann som ett skott. En herre stack in huvudet i bilen och med ett pojkaktigt leende sa han hej.
Första känslan var att här har jag halva inne så detta kommer att gå bra. Och oh, vad rätt jag hade. Personkemin stämde och vi pratade om allt mellan himmel och jord under hela körningen.
Han hoppade in och stängde dörren vilket betydde att jag inte skulle behöva göra en yttre kontroll (lysen) eller kolla i motorhuven - det sistnämnda var jag väldigt tacksam för att jag slapp.
Han gick igenom vad vi skulle göra och jag fick ge honom min autograf.
Jaha, idag är det ju lite konstigt väder så vi ska bara kolla så att vindrutetorkarna fram och bak fungerar.
De där fram har jag ju koll på men hur f*n sätter man på de där bak?
Det går inte dra spaken åt något annat håll? pikar herrn.
Jo, men då sätter jag ju på spruten...
Prova.
Kände mig mer eller mindre ganska klantig men han verkade mest road.
Sedan bar det av.
Kör hem. blev jag instruerad och detta klarade jag självklart utan problem, dock med några svordomar över andra trafikanter.
Efter detta ville han kolla min förmåga att parkera.
Min gamel körskollärares uppmaning ekade i huvudet på mig: Om du blir tillsagd att göra en valfri parkering, välj en där du kan köra in och inte en där du backar in - gör det lätt för dig.
Självklart fanns det då ingen som jag kunde köra rakt in på utan jag fick välja en som jag fick backa in på. Ratade en som jag tyckte var för liten och valde nästa istället - vilket herrn berömde mig för. Efter första inbackningen var marginalen till bilen till höger inte så stor.
Vi får nog rätta till bilen så att du också kommer ut, eftersom jag är så snäll. fjäskade jag lite fint.
Herrn skrattade lite och tackade.
Efter andra inbackningen hamnade jag perfekt och vi fortsatte mot Ölandsleden. Här vill jag passa på att tacka alla som höll sig borta från den så att jag utan problem kom ut där.
Sedan ut på motorvägen där en vänlig själ körde med släp så att jag fick imponera lite med en omkörning (en perfekt sådan).
Av motorvägen, på motorvägen igen och blev sedan instruerad en avfart. Plötsligt fick en bortkommen förare för sig att köra på motorvägen och verkade väldigt osäker så jag bytte fil. Med total fokus på den bortkomna bilen missade jag den stundande avfarten.
Rackarns, vi får nog backa.
Denna humorn var tydligen populär då herrn återigen skrattade åt mig.
Vi tog nästa avfart och vände ner på motorvägen igen så att vi kom till avfarten jag missat.
Och så svänger du vänster i rondellen här framme.
Direkt förstod jag att vi var på väg tillbaka till Trafikverket.
Jaså, vill du inte köra med mig längre? frågar jag försynt.
Jodå, jag skulle kunna tänka mig att köra med dig hela dagen men tyvärr har vi inte tiden.
Parkerade vid målet, stängde av bilen och kände paniken komma.
Herrn tittade ner i sina papper, satte några kryss och sa sedan:
Jaha, då får jag vara den första att gratulera till ditt körkort.
De var nog den finaste meningen jag hört i hela mitt liv. Känslig som man är fylldes ögonen av tårar.
Får jag krama dig? frågade jag herrn och den kramen tog han tacksamt emot.
Fröken körskollärare kom fram till bilen och förstod direkt att jag klarat det. Hon berättade att min körskollärare terroriserat henne med en massa sms och att han beordrat henne att så fort jag var färdig informera henne om hur det gått.
Och vad förväntade han sig, jag är ju ett proffs! ;)
Kommentarer
Trackback
