bolibossan

I måndags tog jag bussen bort till Trafikverket.

Ett barn? frågade busschauffören.

Jag fnissade lite och sa att nja, jag är 23.

Jaha, ungdom då. 11 kronor tack.

Jag fattade ingenting, sist jag åkte buss fanns ingen "ungdomsbiljett". Men jag tackade och tog emot och satte mitt nervösa arsle på ett säte.

När jag hoppade av bussen kände jag mig mer eller mindre förföljd. En tjej gick bakom mig hack i häl och när jag väl var framme tittade vi sådar nervöst och frågande på varandra.

Ska du också skriva upp? frågade jag och fick ett darrigt ja till svar.

Där och då blev vi varandras stöd i den 45 minuter långa väntan innan provet började. Vi anmälde oss tillsammans, fotograferade oss tillsammans (dock en och en) och försökte sedan prata bort nervositeten.

Till slut kom det fram en dam och bjöd in oss i helvetesrummet. Hon gick igenom vad vi skulle göra, hur vi skulle göra det och annat allmänt. Sedan började vi.

Efter 20 minuter kände jag mig redo och med darrande hand klickade jag på avsluta prov.

GODKÄND kom upp på skärmen.

Allas blickar var vända mot mig när jag reste mig upp och jag kunde se vad de tänkte.

Är hon redan färdig?

Shit, vad är klockan?

Oh, stackarn hon gav nog upp.

Gick fram till övervakaren och fick min utskrift, mitt pass och ett grattis.

Utanför Trafikverket hängde en körskollärare (dock inte min).

Har du skrivit upp?

Jajamänsan.

En stunds tystnad och tänkande från körskolläraren.

Och du ser glad ut?

Jag ser mycket glad ut!

Grattis då!

Ett leende (eller i det här fallet ett megasmile) säger tydligen mer än tusen ord.

Sedan promenerade jag hem till en pappa som inte hade en aning om vad jag hade haft för mig...